Litteraturaftnar

Ända sedan jag var ung och man fick lära sig om litteratur i skolan så har jag känt en dragning till att dyka ner mer djupt i litteraturens värld. Men i skolan var det inte tufft att engagera sig i något sånt flummigt, och jag var lite osäker av mig, ville gärna passa in. Därför förnekade jag min egen känsla av att vilja lära mer. När andra plågade sig igenom litterära verk, och tvingade sig själv att få till en recension eller analys, så gjorde jag det med ren glädje. Jag kände sån passion för det jag gjorde, att läsa och sedan analysera olika mästerverk gjorde mig så uppfylld av något stort. På dessa lektioner och när vi hade såna uppgifter så vågade jag förstås inte låtsas om att jag verkligen älskade det vi läste. För då skulle jag ses som konstig.

Fick läsa högt

En gång minns jag att jag av läraren blev ombedd att för klassen läsa upp den recension jag skrivit om Snorre Sturlassons Eddan. Eftersom jag älskar både Island, litteratur och historia så hade jag varit väldigt noggrann när jag läste och försökte lära mig mer för att förstå. Jag ville sätta bokens innehåll i ett sammanhang, jag ville också läsa så att jag skulle komma ihåg mästerverket för alltid. Eftersom jag inte ville sticka ut så försökte jag förminska min egen insats och även att hålla tillbaka den glädje jag kände. Ingen var nog direkt intresserad av det jag läste upp men jag tog uppgiften på största allvar. Det är lustigt faktiskt men det jag lärde mig från den boken om historia, kultur, vikingar och Island har jag haft väldigt mycket nytta av genom åren. Dessutom så kan jag njuta på ett djupare plan av tv-serien Vikings som jag börjat följa. Flera av karaktärerna där finns ju även omnämnda i Eddan. Att litteratur i skolan skulle ge mig livslång kunskap och ge innehåll till mitt liv såhär hade jag nog aldrig kunnat ana. Kan dock känna ledsamhet när jag inser hur mycket jag förlorade där i skolan bara för att jag ville passa in. Därför kommer jag alltid försöka inspirera unga och barn att våga vara sig själva i alla lägen.

Fick läsa högt

Litteraturaftnar

Det jag förlorade vid skolans litteraturlektioner försöker jag ta igen nu. Har nämligen börjat gå på litteraturaftnar. Först var det lite skrämmande att komma ensam till ett sånt evenemang när man inte vet hur det går till och alla verkar känna varandra innan. Åtminstone trodde jag att det var så, att alla redan var bekanta med varandra och att jag skulle komma som en utomjording och alla undra vem jag var. Tack och lov hade jag helt fel. Det visade sig att det var flera som jag och det är aldrig samma människor på alla träffar. Första besöken så var jag ganska tillbakadragen och bidrog ingenting utan lyssnade mest. Men när jag sedan insåg hur avslappnat det vart och att man liksom inte kan göra fel så har jag tagit en mer aktiv roll vid träffarna. Det har jag inte ångrat! Man kan nog säga att jag hittat hem, mitt litteratur-hem.